Hägerneholmschefen Eric Fredlund i stallgången med Norse
Ledande hästägare elva gånger och ledande uppfödare 19 gånger. Det är en snabb sammanfattning av Hägerneholms stuteri., som drevs under åren 1944 till 1985.
I boken ”Galopp – kapplöpningar och fullblodsuppfödning” konstaterar den nyligen avlidne avelsexperten Kurt Graaf : ”Sedan Hägerneholm lades ned har inget annat stuteri haft en så stor betydelse för svensk galoppsport”.
Visserligen var Knutstorps stuteri ledande uppfödare vid inte mindre än 22 tillfällen, men det var under en period under 20-40-talen när sporten hade betydligt mindre omfattning än under Hägerneholms verksamhetsperiod. Knutstorp sålde merparten av sina uppfödningar i motsats till Hägerneholm och erövrade därför aldrig något hästägarchampionat.
Ägare till Hägerneholm var Eric Fredlund, som hade gammalt hästintresse som bakgrund men hade tjänat sina pengar på att sälja bilar, en industri som snabbt kom att blomstra efter världskriget, då det var slut på bensinrestriktioner. ‘Fredlunds Bilar’ sålde framför allt Jaguar och Renault.
Fredlunds intresse grundades med ardennerhästar, en rasuppfödning som följde med under de första åren som stuteri.
En av Hägerneholms ardennerhästar framför stuteriets huvudbyggnad
Men när möjligheten att starta fullblodsuppfödning kom genom Knutstorpschefen Claes Wachtmeisters bortgång 1944, grep Eric Fredlund snabbt möjligheten och köpte i stort sett hela beståndet och blev därmed ägare till en avelshingst, 26 avelsston och ett stort antal åringar.
Hingsten var franskfödde Desiderio, som importerats till Skandinavien av skeppsredare Gösta Dalman, vilken haft stor betydelse för galoppsporten som sponsor, ägare och uppfödare. Den som främst prytt hans vit-röd randiga dress var dubble derbyvinnaren Hurricane, som dessutom blev en framgångsrik beskällare.
Desiderio blev championhingst fem gånger, 1946-1950. Det berodde främst på den kraftiga uppbackningen från Hägerneholm. Det var en ståtlig fux med fyra vita strumpor, någon som delvis gick igen hos hans främste företrädare Esquire, som föddes i Hägerneholms andra årgång, som kom till världen 1946. Esquire var trea i Svenskt Derby, tvåa i Svenskt Kriterium och segrade i Grand Prix mot äldre hästar. Som femåring vann han Kapplöpningssällskapets stora pris, som sexåring blev han andre i det nyinstiftade Stockholm Cup och som sjuåring trea i Stockholms Stora Pris.
Franskfödde Desiderio (e Rustom Pascha) blev stamhingst på Hägerneholm. Fem gånger blev han championhingst i Sverige.
Den stora kontingenten från Knutstorp fördes till Fredlunds hemtrakter och installerades på Valla Gård i Täby. Men snabbt konstaterades att utrymmet var otillräckligt. En större gård hittades i närheten i Rydbo. Den hette Väster Arninge men fick nu namnet Hägerneholms Stuteri, namnet förmodligen inspirerat av närheten till Hägernäs flygflottilj.
Eric Fredlund var ingen ”dussinmänniska” – om det finns sådana. Kurt Graaf beskriver honom som energisk och som en auktoritet. Andra har beskrivit honom som dynamisk.
Jag har ett ett personligt förhållande till honom. Han var nämligen den som intresserade min pappa för sporten. Det började med att min pappa, Folke Eklund, som skatteexpert på länsstyrelsen i Stockholm, hjälpte Fredlund med fiskala problem. De fick god kontakt, vilket senare ledde till att pappa blev revisor i Fredlunds bilfilial i Malmö.
Jag lärde känna Fredlund, ”Farbror Eric”, som en vänlig man som gärna lyssnade på en ung nybliven galoppentusiast, som jag.
Några dagar sommaren 1952 bodde vi på Hägerneholms gästhem och väcktes varje morgon av att fem-sex hästar gick i bredd på träningsbanan utanför. Ett mycket bättre sätt att vakna på finns knappast. Jag minns också att farbror Eric ställde upp alla sina ryttare, så att vi fick hälsa på dem. Några av dem var det året Stefan Kajari, Mikael Weiszbach, Olle Torndahl och Artur Björnstedt.
Apropå Artur Björnstedt minns jag en episod från Jägersro. Eric Fredlund hade inbjudit min familj att se tävlingarna från sin loge på travläktaren. Men vi ville hellre vara på galoppläktaren vid målet. Men mot slutet av dagen gick vi över till ”Farbror Eric” i logen. Dit kom också Artur Björnstedt, som ställde sig i givakt, gjorde honnör mot jockeymössan och yttrade:
– Direktören, Björnstedt anhåller att i dagens sista löpning få rida Marius.
Farbror Eric vände sig till mig som han lärt känna som en tämligen pålitlig kalenderbitare:
– Nå, Björn, har Marius någon chans?”
– Nej, svarade jag utan större tvekan.
– Bra, då kan Björnstedt rida.
Jag förstod att Farbror Eric inte ville att hans anställda skulle vinna på andras hästar, bara hans egna.
Under andra år figurerade jockeys som Josef Klimscha, Hans Berndt, Bengt-Allan Lindquist och Ingemar Raab bland de anställda. En av de få ledande ryttarna som Fredlund annat än undantagsvis anlitade var den skicklige Albert Klimscha, som nog var lite för beräknande till sitt sätt för Fredlund som gillade raka relationer.
En ung Malmöbo som under ett par år red för Hägerneholm, var Gunnar Pettersson (senare Tidefalk), vars engagemang för Hägerneholm har berättats i en lokaltidning i Täby:
”Gunnar växte upp i den skånska idyllen Lockarp strax söder om Malmö. Han gick i skolan och jobbade extra när tillfälle bjöds hos både bagaren, bonden och trädgårdsmästaren. Påfallande kortväxt var han men rask och duktig. Efter skolan fick han därför anställning som piccolo vid Hotell Kramer i Malmö. Där bar han bagage åt den tidens alla storheter. De många kontakterna innebar ofta spännande erbjudanden om än det ena än det andra. En kanadensisk familj ville anställa Gunnar på sin ranch och cirkusdrottningen Kate Brunett tyckte att han skulle passa på cirkus. Skådespelaren Max Hansen erbjöd honom rollen som piccolo i operetten Vita hästen och skådespelerskan Naima Wifstrand ville helt enkelt adoptera honom.
En dag kom bildirektör Eric Fredlund från Täby till hotellet i samband med sitt årliga besök på Jägersro. Hemma på Hägerneholms gård drev han stuteri och nu skulle hans hästar tävla.
– Direktör Fredlunds ord vara lag. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Han var mycket politiskt aktiv också och stor inom bankvärlden. Han hade mycket att säga till om.
Gunnar fick Fredlunds ögon på sig eftersom direktören kände igen en jockeytalang när han såg en. Raskt stakade han därför ut 15-åringens framtida bana redan i hotellfoajén.
– Åk hem till dina föräldrar och säg att du ska fara till Stockholm för att lära till jockey, sa Fredlund. Men mor och far sa bestämt nej.
Ett frö av nyfikenhet hade dock såtts hos den unge piccolon och ett år senare stod han inte längre att hejda. Sedan Fredlunds kamrer försett honom med en enkel biljett till Stockholm klev han ombord på tåget och for iväg.
– Jag minns hur liten och vilsen jag kände mig bland allt folk som rusade omkring kors och tvärs på Stockholms Central, säger Gunnar.
I vänthallen stod dock privatchauffören i bästa uniformen och väntade. Sedan han gjort honnör och försäkrat sig om att 16-årige Gunnar var rätt person tog han gossens väska och styrde stegen mot Fredlunds flotta Jaguar.
Året var 1954 och trots att Gunnar, som han säger, knappt visste vad som var fram eller bak på en häst, hade han nu tre års tid som lärling framför sig innan han bli en fullfjädrad jockey. På Hägerneholms stuteri fanns vid den här tiden ett hundratal galopphästar och ett 40-tal stallpersonal och jockeys. Sakta men säkert lärde sig Gunnar jobbet genom att titta på äldre kamrater, ta efter och lära av egna och andras misstag. – Jag minns hur min rumskompis och jag låg och pratade om nätterna. Vi drömde om framtiden när alla hästar och skötare skulle få det bättre.
Livet på Hägerneholm var strikt militäriskt liksom Fredlund var hård och bestämd. Stämningen var dock trevlig och ofta uppsluppen genom den starka gemenskapen mellan gårdens folk.
Efter bara två och en halv månad debuterade Gunnar som jockeylärling på Jägersro i hemstaden Malmö. Hästen hette Java och Gunnar red hem en femteplacering medan hans stolta mamma och en stor del av den övriga släkten satt på läktaren och såg på.
– Med tanke på att det stänkte upp skräp i ögonen och att jag inte hade några glasögon så var jag nöjd. Och jag slapp klagomål från Fredlund vilket betydde att min insats var godkänd.
Framgångarna lät inte vänta på sig för Gunnar som snart vann den ena stora tävlingen efter den andra. Redan 1956 utnämndes han till årets lärlingschampion i Sverige och lade beslag på elfteplatsen bland jockeys alla kategorier. Året därpå erövrade han sin tävlingslicens som färdigutbildad jockey.
Vid den här tiden anordnades tävlingar i Stockholm på Ulriksdals galoppfält. Där Täby Galopp ligger idag var då bara ängsmark och skog. Eric Fredlund använde dock allt sitt inflytande för anläggandet av en bana och for själv iväg om kvällarna för att skapa bort det översta jordlagret där Täby Galopp småningom kom att ligga.
Gunnar gifte sig 1959 med hästskötaren Cajsa som också fått sin utbildning på Hägerneholm. Båda hoppade därmed av hästsporten för att bygga hus i Ormsta, Vallentuna, och bilda familj. Gunnar blev i stället biträde i Täby livs. Båda föll dock snart till föga och återvände till Täby Galopp.”
Efter uppehåll i galoppsporten gjorde Gunnar då med efternamnet Tidefalk en kort comeback som jockey i mitten av 60-talet. Jag minns honom som en vänlig och lättillgänglig person som både gästade hästklubben Equo i Lund och mig på nationsrummet i samma stad.
Gunnar Pettersson vinner på Lexington (e Esquire-Anglia).
Lexington slutade tvåa i Kapplöpningssällskapets Stora Pris
1957 bakom Viscount och trea i Stockholm Cup 1958 bakom Stratos och tyske Aton.
Åter till uppfödaren och hästägaren Eric Fredlund, i vars hägn 13 föl uppföddes premiäråret 1945. Dock hade nio av dem hunnit komma till världen på Knutstorp.
För att hedra Desiderio, som var far till alla fölen, fick alla namn som började på bokstaven D. Sedan fortsatte namngivningen på E och så vidare. Under åren hann alfabetet gås igenom flera gånger.
Det första år dressen kom till start var 1947. För första gången visades Hägerneholms tävlingsdräkt, ljusblå tröja med vitt H på bröst och rygg, på banan i säsongens första maidenlöpning den 25 maj, då Dogged Boy slutade sexa. Men en dryg månad senare blev Dogged Boy den förste att bära Hägerneholms färger till seger. Det skedde den 6 juli på Jägersro, där fuxhingsten (undan Foxy) besegrade tre konkurrenter i en maidenlöpning. I sadeln satt ungraren Mikael Weiszbch och tränare var Henning Strandh.
Facit för den första säsongen för Hägerneholm blev en seger och fyra startande hästar. Som uppfödare blev facit lite bättre. Tre uppfödningar tog tre segrar. Dit hörde dock inte Dogged Boy, som var född på Knutstorp.
Men Eric Fredlund kunde glädja sig åt att Desiderio för andra året i rad blev ledande beskällare. Hans 46 startande avkommor, segrade 54 gånger och sprang in över 170 000 kronor.
1948 växte tävlingsverksamheten. Efter att ha anlitat flera olika tränare som Henning Strandh, Lars Rosvall och Margareta Cronhielm började hägerneholmschefen själv träna. Första segern kom den 7 augusti, då Dogged Boy tog en av sina tre årssegrar. Det skedde i en amatörlöpning som treåringen vann efter strid med hals. Ännu roligare var det att i sadeln satt ‘fröken M Fredlund’.
Signaturen Racing i Dagens Nyheter skildrade det så här under mellanrubriken ”Seger för nätt debutant”:
”I amatörhandicapen red lilla väna Mona Fredlund sitt livs första offentliga kapplöpning på pappas, eller rättare sagt Hägerneholm stuteri, Dogged Boy. Liksom sina båda systrar är hon väl förfaren i handlaget med hästar, men att vinna direkt i debuten är inte allom givet. Mr Loo kom dock som gubben ur lådan i spurten och man trodde att lilla Mona skulle tappa koncepterna, men ingalunda – lugnt och utan åthävor klarade hon en knapp seger. Men det fordrades en extra smackning.”
Mona hade tre äldre syskon, Arne, vars håg kom att mer stå till större hästkrafter i form av racerbildar, samt tvillingarna Anne-Marie och Marianne, som båda blev mycket engagerade i sporten. Anne-Marie gifte sig med Fredlunds högra hand på stuteriet, inspektör Bo Hammarlund. Deras dotter Kicki träffade jag i samband med en genomgång av en hel lada full med bilder och dokument från Hägerneholm. Hon lade till ytterligare en aspekt på morfadern: ”Han kunde vara kolerisk”.
Åter till galopphistorien och Hägerneholms andra tävlingsår, 1948, året då den första sportsliga framgången noterades. Efter en maidenseger den 12 juni på Ulriksdal sändes Esquire (undan Witching Hour) till Jägersro, där han i Svenskt Kriterium tog en mycket överraskande andra plats i Svenskt Kriterium, riden av Chris Herbert, tre längder efter danska Narva. Långt slagen var blivande derbyvinnaren Amigo, som tappade mycket mark i starten.
Som uppfödare detta år noterade Hägerneholm 12 segrar på 16 startande hästar – men champion blev fortfarande Knutstorp.
1949 hade Eric Fredlund tagit över träningen för alla Hägerneholms hästar, som kom att uppgå till 22 stycken. Första vinnaren korades den 8 maj – och vem var det om inte Dogged Boy, som nu skolats till hinderhäst, något publiken inte trodde mycket på. I ett femhästarsfält vann han säkert med oddset 20.19. Det skulle bli ytterligare en häckseger innan säsongen tog slut redan i juni.
Treårige Esquire visade att andraplatsen i Kriteriet inte var någon tillfällighet. I Jockeyklubbens Jubileumslöpning tog han en meriterande tredjeplats, mindre än en längd efter Mr Rubbertex och Hjärter Kung. Den mycket betrodde Amigo förlorade alla sina chanser genom att tappa cirka 20 längder i starten.
Efter en mindre god prestation i Stockholms Stora Pris och en fjärdeplats i Derby-trial var Esquire bara en outsider i Svenskt Derby som reds den 17 juli på Jägersro. Löpningen artade sig till en stor svensk triumf. Flyingefödda Amigo (e Casanova) vann efter strid över Mr Rubbertex, medan Esquire slutade trea drygt två längder efter.
Efter en fjärdeplats i St Leger tog Esquire hem Grand Prix över mer passande 1800 meter, riden av Josef Klimscha, före Julianus,Hjärter Kung och Clubman Junior.
Att Equire kunde ta hem stayerloppet Tre kilometer berodde nog på motståndet. Eagle Eye, också en Hägernehomsuppfödning som stuteriet sålde som åring, var en nyttig häst men ingen av Esquires format och hade trots tre kilo lägre vikt ingen chans mot vinnaren. Och loppets trea, den gode Eyebright, gjorde årsdebut. Fyra i mål, långt slagen var Hägerneholms. nyförvärv , franskfödde Marjolet (e Massine), som dock var inköpt som avelshingst. Han var nu 12 år. Men Eric Fredlund hade inlett sin generösa vana att fylla ut alltför tunna startfält med egna hästar.
Som tränare noterades Eric Fredlund för 11 segrar för de 20 hästar som stod i hans vård men som hästägare blev stuteriet för första gången champion, med 6 000 kronor mer insprungna pengar än Amigos ägare Beatebergs säteri (som innehades av den så kallade snuskungen Robert Ljunglöf).
Esquires framgångar fortsatte 1950, då fuxen vann fyra segrar segrar, däribland Uppland-löpning och Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning. Och Eric Fredlund och Hägerneholm blev både ledande hästägare och uppfödare.
Som hästägare tjänade Hägerneholm ungefär tre gånger så mycket som närmaste konkurrent, direktör Manfred Arnkloo. Lika stor var inte marginalen bland uppfödarna men det skilde 35 000 kronor mellan Hägerneholm och Svenska Fullblodsstuteriet.
I skriften ”Ryttare och Hästar” skrev redaktören Frank Martin:
”Esquire, Desiderios bäste son, gör verkligen skäl för den gängse meningen ‘en präktig häst’. Den välbyggda, storvuxna, grova hingstens segrar är alltid populära; publiken ser att han är en ärlig kämpe. Han är ett bevis för att Desiderio kan producera goda hästar – med goda ston. Och varför skulle han inte kunna det? Hans far Rustom Pascha var ingen ringa häst. Någon riktig stayer var han visserligen inte trots att han var fallen efter stayerproduktören Son-in-Law. Modern Cos sprinteranlag dominerade tydligen över arvet från Son-in-Law. – I Derbyt startade han som andre favorit. Både ägaren Aga Khan och tränaren ansåg att han hade bättre chanser att vinna än Blenheim. Runt Tattenham Corner ledde Rustom Pascha; 800 meter före mål såg det ut som han skulle vinna, ty han visade inga tecken på att inte kunna stå hela distansen. Men efter ytterligare fyrahundra meter var det plötsligt slut med hans krafter, Han slutade i det slagna fältet på elvte plats. – – -Det är en gängse uppfattning att det är endast på 1.600-1.800 m, som Esquire kan mäta sig med Amigo och Julianus. Underskattning? Säkerligen. Enligt resultaten är Esquire de båda vinstrikastes jämlike – och kanske mer än det fast han ännu inte tagit hem något av de ‘Stora prisen’.”
Säsongen 1951 blev ännu bättre – för Hägerneholm och svensk galoppsport i stort. När säsongen 1951 avslutas den 9 december, konstaterar Dagens Nyheter både på förstasidan och på sportsidorna att omsättningsmässigt är detta galoppens hittills bästa säsong
Och Hägerneholms stuteri blir den första hästägaren som når över 100 000 kronor i prissummor. Till det bidrar inte minst den nu femårige Esquire, som blir årets vinstrikaste galoppör med drygt 30 000 kronor. På nio starter tar han sex segrar. Återigen vinner hingsten Uppland-löpning men även Kapplöpningssällskapets Stora Pris, det vill säga ett av de ”Stora prisen”.
Esquire (e Desiderio). Här med Josef Klimscha i sadeln.
Ett varningstecken borde dock vara att ingen vare sig i den 3-åriga F-årgången eller i den 2-åriga G-årgången visade några tecken att gå i Esquires fotspår.
Under 1953 tar Esquire sin 24:e seger. Tävlandet kombineras nu med rollen som beskällare på Hägerneholm. Han vinner Maj-sweepstakes, en klass 1-löpning. Det sker före förra säsongens derbyvinnare Coast Guard och nya importen Norse, en stallkamrat till Esquire. Segern följer han upp på prima sätt. Han blir god trea i Stockholms Stora Pris efter 3-årige Tramontana (som sedan vinner Svenskt Derby) och 5-årige Lyrhanga, som för två år sedan var andra till Hurricane i Svenskt Derby.
Ett annat bekant namn, Dogged Boy, återkommer efter två segerlösa säsonger och en helt tävlingsfri säsong på grund av skada. Men 1953 gör fuxen comeback och segrar två gånger på fem starter. Speciellt remarkabel är den tredje starten då han vinner en amatörlöpning efter att ha slutat i de bakre regionerna. Nu vinner hingsten till vinnaroddset 64,02 och platsoddset 144.
Till detta bidrar säkert ryttaren. 16-åriga Inger Eriksson gör sin första tävlingssäsong och detta är blott andra starten. Men när ekipaget gör om prestationen i en amatörlöpning den 13 juni, är oddset mer beskedliga 6,46.
Dock lägger några av banans manliga amatörryttare in en protest. I Jockeyklubbens resultat lista står det: ”Protest inlades mot Dogged Boys ryttarinna för bristande kvalifikation som amatörryttare. Lokala skiljedomstolen hänsköt protesten till Jockeyklubben.”
Ärendet behandlas i jubileumsboken ”Jockeyklubben – 125 år i galoppsportens tjänst”:
”År 1953 ville Jockeyklubbens arbetsutskott dra in licensen för sextonåriga amatörryttaren Inger Eriksson för att hon fått reseersättning från sin arbetsgivare på Hägerneholms stuteri med 9 kronor per dag. Den baserade sig på att hon dagligen cyklade sex kilometer från sitt hem till Täby järnvägsstation, varifrån hon åkte tredje klass tåg till Rydbo tur och retur, och sedan cyklade sex kilometer igen till hemmet. Ersättningen inkluderade också polletteringsavgift för cykeln på tåget. Men högre skiljedomstolen ansåg dessbättre inte att denna ersättning utgjorde hinder för att meddela amatörryttarlicens. Ursprungligen hade ärendet anmälts av tre manliga kolleger till Inger Eriksson.”
Inger Eriksson blev en alltmer framgångsrik amatörryttare. Både 1954 och 1955 var hon segerrikast i landet. Hon gifte sig med Josef Klimscha och de flyttade till Norge, där de bland annat var engagerade i det stora Stall Dalen. Till det stora evenemanget vid Täby Galopps finaldag 2016, mötte hon upp som engagerad åskådare.
En av Inger Erikssons sex
vinnare 1954, 3-åriga
Jungfru (e Marjolet- Incognito)-
Foto Erik Andersson
Vid det här laget hade Erik Fredlund insett behovet att höja kvaliteten på tävlingsmaterialet – samtidigt som de importrestriktioner som funnits sedan världskriget lindrades.
Det ledde 1953 till importen av två fyraåringar från England, stoet Corn Rose (e Combat-Lycia) och hingsten Norse (e Pappageno II-Orsova). Under första svenska säsongen segrade de tre gånger var. Dock inte i någon av de största öppna löpningarna. Som importer fick de bära extra vikttillägg i löpningarna. Norses bästa prestation var en tredjeplats i Stockholm-löpning bakom nya stjärnan Stratos, en halvbror till 1949 års derbyvinnare Amigo (undan Amacita).
Men 1954 kom genombrottet för Norse. Han noterade fem segrar i Sverige på åtta starter. Bland segrarna märktes Uppland-löpning – med stallkamraten Esquire på tredje plats – och Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning.
Norse efter seger i Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning. I sadeln Josef Klimscha. Fast när han vann löpningen 1954 var det Stig ”Snickarn” Nilsson som red. Foto Otto Ohm.
Norska Cecilie besegrade han denna säsong även på hennes hemmaplan Övrevoll i nya storloppet Polio Cup med 60 000 kronor till vinnaren.
Följande säsong, 1955, tog hingsten fyra segrar i Sverige. Av dessa märktes en annan, ny storlöpning, Skandinaviskt Grand Prix, fem längder före svenskfödda stjärnan Stratos (e Darbhanga). Förstapriset var 20 000 kronor.
Men det högre prisbeloppet i Stockholm-löpning, 60 000, gick han miste om. Det hamnade hos tyska gästen Atatürk före landsmannen Stani, medan Norse fick nöja sig med fjärdeplatsen bakom tidigare derbytvåan Amarant (även han undan Amacita). Båda de tyska gästerna tillhörde toppskiktet i Tyskland.
Tidigare på säsongen hade Norse hemfört H M Drottningens hederspris före en annan högklassig import, Mr Ascots franskfödde Croydon (efter Un Gaillard).
Men huvudnumret på hemmaplan var triumfen i Stockholm Cup, med en segerpremie på 54 000 kronor. Efter en hård kamp hela upploppet ner avgick hägerneholmaren med segern, en hals före Mio, en annan tysk gäst av hög kaliber.
Dagens Nyheters referent, ”Hippo”, uttryckte stor beundran för ridande Bengt Allan Lindqvist som inte rörde sitt spö medan rumänen Cucu på Mio använde det frenetiskt.
Norse segrade även i Oslo Cup detta år. Norse gästade även Klampenborg vid ett par tillfällen under dessa år och segrade i Eclipse Stakes och Skandinaviskt Grand Prix.
1957 blev en ny toppsäsong. I Malmö-löpning besegrades Clarke, derbyvinnare året innan, och i Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning Croydon.
Norse (Josef Klimscha) vinner Malmö-löpning den 9 juli 1955 före stallkamraten Grandito (e Desiderio-Incognito) och St Leger-vinnaren
1954, Solitaire. Foto Stenbergs.
Mot slutet av 50-talet blev starterna färre. Norse verkade alltmer även i aveln, men 1958 triumferade han både i Uppland-löpning och Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning. I båda fallen var Croydon runner up. 1959 kom fjärde segern i Uppland-löpning, nu före Tredje Mannen. Det blev även seger i Ulriksdals Jubileumslöning
Det blev också en start 1960, då Norse var 11 år, men det var mer en symbolisk start. Det skedde i Täby Premiärlöpning som var huvudnumret vid invigningen av Täby Galopp. Norse hade då inte startat på ett år och fick nöja sig med en sjundeplats bakom segrande Sailor. Men Eric Fredlund var ju initiativtagaren till Täby Galopps tillkomst och ville nog vara representerad denna stora dag, med närmare 10 000 åskådare på plats.
Sammanlagt blev det 26 segrar i Skandinavien och 409 000 kronor i insprungna pengar, vilket i dag skulle motsvarar drygt 5 miljoner kronor. Man bör då också hålla i minnet, att som import fick Norse inte delta i de penningstinna storloppen Stockholms Stora Pris och Kapplöpningssällskapets Stora Pris.
I aveln blev succén inte riktigt densamma. Bästa avkomman var Wat 62 som slutade trea i Jockeyklubbens Jubileumslöpning 1965 och tvåa i Stockholms Stora Pris 1968. Radames blev trea i i Vinterfavoriternas Pris 1960, liksom i Jockeyklubbens Jubileumslöpning 1961.
Som Kurt Graaf skriver i ”Galopp, Kapplöpningar och Fullblodsavel” att hingsten blev en besvikelse i aveln kom ”dock inte som en överraskning, eftersom hans härstamning inte höll riktig toppklass. Stammen har ofta i avelsarbetet större betydelse än prestationerna.”
Norses gode son Radames (undan Dianalöpningssegraren Nonarca) ses på Täby Galopp den 7 juni 1964.
I sadeln Claus Niedermann. Foto BFE
Eric Fredlund var som tränare ansvarig för Norses hela imponerande löpningskarriär. Ryttarna växlade, men den mest frekvente i sadeln var Bengt Allan Lindqvist. Andra goda partners var Josef Klimscha och Hans Berndt liksom lärlingarna ”Beje” Nilsson och Stig ”Snickarn” Nilsson.
Att Norse var en populär publikhäst framgår tydligt. Vid hans sida går trogna skötaren Vera Melin.
Norse ses med Bengt Allan Lindqvist i sadeln på Ulriksdals dirt trackbana.
Norse efter segern i Stockholm Cup 1956, som vanns före tyske Mio och svenske
Derbyvinnaren 1955 Clarke. I det slagna fältet fanns bland annat engelske Ahmose och de svenska stjärnorna Stratos och Croydon liksom 1953 års derbyvinnare Tramontana. I sadeln sitter Bengt Allan Lindqvist och i tygeln håller Vera Melin. Till höger ses Kapplöpningssällskapets sekreterare Stig Holm.
1956 debuterade en ny Englandsimport för Hägerneholm. Det var 4-årige Queen’s Proctor (e Court Martial), som under Gunnar Pettersson efter strid med Mr Ascots franska stjärna Croydon gick segrande ur en handicap, men så bar Hägerneholmaren tio och ett halvt kilo lägre vikt. Det blev ytterligare en seger detta år och en andraplats i Uppland-löpning men till Norses format nådde inte fuxhingsten. Dock blev han en bättre avelshingst. För att citera Kurt Graaf igen:
”Frågan är om inte Queen’s Proctor ändå vid en sammanlagd egenskapsbedömning genetiskt var stuteriets bästa avelshingst.”
Hans far Court Martial vann 2000 Guineas och Champion Stakes i England och ansågs vara en god förärvare.
I aveln blev Queen’s Proctor far till Triumph, Hägerneholms bästa uppfödning vid sidan av Esquire. Han lämnade även derbyvinnaren Jambler. Tyvärr avled Queen’s Proctor bara 13 år gammal genom en olyckshändelse på veterinärhögskolan.
Triumph var en son till hypersnabba Java, som enligt Eric Fredlund inte stod mycket längre än 1000 meter och därför aldrig kom till start. 1960 blev hon mor till Triumph, som segrade 22 gånger under sju säsonger. Bland segrarna märktes Stockholms Stora Pris, Stockholm-löpning tre gånger och Uppland-löpning två gånger.
Triumph var egentligen en sprinter men det var ont om korta löpningar för dessa hästar vid denna tid så därför tävlade Triumph framgångsrikt på längre distanser och vann även över 1800 m som i Uppland-löpning och Stockholms Stora Pris.
Triumph vinner på Täby Galopps vinterbana. Foto Stefan Uppström
När Eric Fredlund drabbades av dålig hälsa – han fick diabetes, blev blind och fick ett ben amputerat – men fortsatte leda stuteriet – tog Åge Paus över träningen av Triumph, som inte gillade att resa utan bara startade på Täby Galopp.
Sammanlagt segrade den mörkbrune hingsten 22 gånger under sju säsonger.
Dessutom blev han en tillgång i aveln, där han lämnade två klassiska vinnare i Key Note (u Beamer)) som vann Jockeyklubbens Jubileumslöpning 1976, och Mih-Tung (u Ortung) som segrade i Dianalöpning 1978. Fast den första klassiska triumfen kom redan 1958, då Nonarca (e Precipitation-Ma Beauté) vann i Hägerneholms färger.
Men ingen Derbyseger, seger i Oaks eller St Leger-seger. Antalet storloppssegrar var begränsat i förhållande till antalet hästar och starter. Men detta är några i elitloppsklassen:
Svenskt Kriterium: Ivanhoe* (e Patton) 1955
Vinterfavoriternas Pris: Wat 62 (e Norse) 1964, Curacao (e Mark-Ye-Well) 1965
Stockholms Stora Pris: Korvett (e Marjolet) 1957, Triumph (e Queen’s Proctor)
Kapplöpningssällskapets Stora Pris: Esquire (Desiderio) 1951
Grand Prix: Esquire (e Desiderio) 1949
Skandinaviskt Grand Prix: Norse* e Pappageno II) 1955
Stockholm Cup: Norse* (e Pappageno II) 1956
Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning: Norse* (e Pappageno II) 1954, samt 1956 och 1957
Jockeyklubbens Avelslöpning Lorrie (e Casanova) 1956
Polio Cup: Norse* (Pappageno II) 1954
Oslo Cup: Norse* (e Pappageno II)
Eclipse Stakes: Norse* (e Pappageno II)
Gyllene Hästen: Jack* (e Husson) 1954, Connie (e Clubman Junior) 1957-1958
St Eriks Pris Jack* (e Husson) 1954, Connie (e Clubman Junior) 1957, 1958 och 1962.
* ej egen uppfödning
Fuxstoet Korvett (e Marjolet- Favorite Miss) vann Stockholms Stora Pris 1957, riden av Bengt Allan Lindqvist . Hon leds in av Cajsa Larsson.
Korvetts ett år äldre helbror
Jaguar vann säkert
Derby-trial 1954 före
den betrodda trion
Lord Nelson, Hirado
och Amarant. I sadeln
Bengt Allan Lindqvist.
Vid tygeln Stig Holm. Foto Stenbergs.
Det dröjde elva år tills den första klassiska vinnaren kunde uppträda i stuteriets ljusblå dress. Det var alltså Nonarca men det kunde ha skett tidigare.
Vid 1950 års åringsauktion köpte Hägerneholm in fuxstoet Amazon för 13 000 kronor, det femte högsta priset vid denna auktion. Hon var en halvsyster, efter Slide On, till derbyvinnaren Amigo och alltså en dotter till Amacita.
Som tvååring gjorde Amazon åtta starter och var aldrig sämre än trea, förutom i debuten. Sitt maidenship avlade hon i andra starten och var sedan andre i Derbydagens tvåårslöpning till auktionsdyringen Fusan (e Husson), som ursprungligen hette Mikael. Denne besegrade därefter Amazon i Svenskt Kriterium med hals.
Därefter följde vinst i Cloudbank-löpning för Amazon två längder före den snabbe skimmeln Bolero och blivande derbyvinnaren Coast Guard.
I Svealandlöpning fick Amazon åter se sig besegrad av Fusan, nu med en halv längd. I Vinterfavoriternas pris slutade hon trea bakom Fusan och Lillö men före blivande triple crown-vinnaren Coast Guard. Så avslutades säsongen i Skåneland-löpning, då hon fick ge sig med två längder mot Bolero. Därmed blev hon tredje vinstrikaste tvååring detta år – efter Fusan och Bolero.
Hon spåddes en lysande framtid. Inget annat sto hade slutat i hennes närhet i de stora tvååringsloppen. Som treåring årsdebuterade hon i Jockeyklubbens Jubileumslöpning, där hon slutade trea bakom Coast Guard och stallkamraten Hägerneholm, men sedan var karriären över. En plötslig sjukdom ryckte bort henne. Annars hade varit svårt att se att någon kunnat besegra henne i Dianalöpning och Oaks. I Dianalöpning såg jag själv hennes betydligt enklare stallkamrat Sweet Dame knappt betvingas efter målfoto.
Ivanhoe (Bengt Allan Lindqvist) efter segern i Svenskt Kriterium på
Jägersro den 5 november 1955. Foto Text & Bilder.
Danskfödde Ivanhoe (e Patton-Eastern Dawn) är en annan hägerneholmsgaloppör som fick en alltför kort karriär. Han gjorde sin sista start i Svenskt Derby 1955, slagen på tredjeplatsen av Viscount och Sandringham, trots att han var nära att gå omkull efter en trång passage.
Som tvååring vann han Svenskt Kriterium säkert efter att tidigare ha slutat trea i Vinterfavoriternas Prs och tvåa i Tvååringarnas Pris. Båda löpningarna vanns av Chanteclair.
Som treåring gjorde han sin första start i Jockeyklubbens Jubileumslöpning, där han blev tvåa efter Light Star. Sedan blev det en förnämlig tredjeplats i Stockholms Stora bakom de båda sexåringarna Stratos (undan Amacita) och Rock.
Han var mycket betrodd i det danska Derbyt, som han ledde tills 1200 meter återstod men där han råkade han ut för caramboulage och utgick.
Det har handlat mycket om 50-talet för det var Hägerneholms storhetstid. Sedan blev Eric Fredlund alltmer engagerad i det som kan kallas galopp-politik. Han var drivande kraft i arbetet med den nya galoppbanan Täby Galopp, ett arbete som bjöd på många svårigheter och som nog krävde en kraftkarl som Fredlund i ledningen. Han stöddes dock av styrelsen i Stockholms Kapplöpningssällskap, banägaren. Inte minst gällde det ordföranden Ernst Sjögren, Taxinge Näsby stuteri, som också blev ordförande i det nya centralförbundet Svenska Galoppsportens Centralförbund.
Gentemot Jockeyklubben var hans förhållande mera tveksamt. Han kritiserade flera gånger klubbens brist på demokrati och modernt ledarskap. Han gick också ur Jockeyklubben.
På 1960-talet var vinnarna många men ingen av samma kaliber som Esquire eller Norse bortsett från Triumph. Vinterfavoriterna Wat 62 och Curacao tog aldrig steget upp i den högsta eliten. Det gjorde dock hägerneholmsupppfödningen Popular (e Casanova-Anglia), men det skedde inte i Hägerneholms färger, eftersom han såldes redan som åring till Lilian Beil. Popular segrade som 6-åring i Stockholms Stora Pris.
Triumphs söner Kapten Moss och Key Note var segerrika och framgångsrika men inte riktigt av samma kaliber som fadern. De avslutade båda sina karriärer som tioåringar 1983. Kapten Moss hade då vunnit 19 av de 79 starter han gjorde. Men Key Note var värre och kunde redovisa 27 förstaplatser på 114 starter. Den senare gjorde sin sista säsong i Hägerneholms ljusblå dress. Han stod uppställd som avelshingst på stuteriet en kort tid, innan det innan det formellt avvecklades 1985.
Kapten Moss i Täby Galopps ledvolt den 14 juni 1979. Starten slutade med seger. Ryttare
Bertil ”Tomten” Friberg. Foto BFE
Sedan Eric Fredlund avlit 1971 sköttes stuteriet av hans maka, Naëmi Fredlund, som varit mycket engagerad allt sedan starten. En del av hästarna startade i hennes namn och färger – Hägerneholms ljusblå tröja försågs med ett vitt axelskärp, vilket syns på bilden ovan av Ivanhoe.
Hägerneholms egendom inköptes 1977 av Täby kommun och Naëmi Fredlund flyttade.
Under åren föddes cirka 400 föl på Hägerneholm. Flest kom till världen 1954. Av dessa var 3 efter Desiderio, 16 efter nye hingsten Casanova – Amigos far – 11 efter Adam – importerad från Italien – 1 efter Marjolet, 1 efter danske Rattenfänger och 2 var moderlivsimporter.
I denna kull – som alla fick namn som började på ‘M’ – fanns inga stora stjärnor – segerrikast blev Mjann (e Adam-Delightful) med sex förstaplatser. Men N-årgången från 1955 var av högre kvalitet. I första hand gällde det Diana-löpningsvinnaren Nonarca (e Precipitation-Ma Beauté), men insatserna av Narcissus (e Casanova-Edelweiss) och Neptunus (e Neptun- Isidora) visade även på en annan kvalitet, seghet på banan och vinstförmåga. De startade till och med tio- respektive nioårsåldern och vann 16 respektive 14 gånger.
De allra sista fölen föddes 1986 och 1987. Det var Young Moon (e Key Note-Celtic Sky) och halvbrodern Across The Sky (e Shaftesbury). Young Moon blev den sista vinnaren av familjen Fredlunds uppfödningar och Across The Sky den sista starthästen. Med Across The Sky hann man börja på namngivningen för tredje gången.
Across the Sky (nr 8) b blir tvåa efter Falcon B Blue den 18 november
1990
Foto Stefan Uppström.
Jag låter Frank Martin avsluta denna text med några rader ur ”Ryttare och Hästar”, som kom med sin enda utgåva 1951:
”Hägerneholm spelar en stor och betydelsefull roll för hela vår kapplöpningssport genom sina talrika,väl förberedda och med gott sportmanship generöst startade hästar. Hur skulle fälten många gånger sett ut om de ej varit med?”
Eric Fredlund med föl undan Delightful (1953)
Björn F Eklund
Equos kolumn 