I dag följde Easy Road upp segern i Täby Open Sprint Championship med en stark seger i en klass 2-handicap på Doncaster. Segern var värd drygt 28 000 pund, det vill säga ca 360 000 kr. I sadeln satt Dane O’Neill.
Segern taxerades till 15 gånger pengarna.
I slutet av andra världskriget och åren efter kriget var skamkänslorna stora i Sverige för att man inte stöttat broderfolket vid den nazityska invasionen. Den norska kungen och regeringen avisades vid gränsen, när de sökte skydd, och permittenttågen gick genom Sverige lastade med tyska soldater till och från Norge.
Därför lät man norrmännen bygga upp militär- och polisstyrkor i Sverige i slutet av kriget, och när det var över Stöttades återuppbyggnaden genom att bland annat exportera trähus till Norge.
Detta är nu länge sedan och med oljeboomen passerade Norge Sverige i välfärdsligan. Ekonomiskt stöd västerut är historia. Men på ett begränsat område förekommer det fortfarande – i galoppsporten.
Visst raljerar jag en aning, men det är ett faktum att de flesta svenska storloppen går till norsktränade hästar. Vid Stockholm Cup-dagen lade dessa beslag på 1.885.790 kr, nästan lika mycket som de svensktränade hästarna – som startade i betydligt större antal.
Vid St Leger-dagen på söndagen var den norska dominansen ännu större. 1.610.560 kr hamnade i norska fickor, medan svenska hästägare fick nöja sig med 943.668 kr (och 162.180 kr gick till Danmark). Nästan alla storloppen, St Leger, Vinterfavoriternas Pris, Swedish Open Mile och Stockholm Filies and Mares Stakes vanns av norsktränade hästar, medan det slutade blågult bara i Breeders’ Trohy Juvenuile och St Eriks Pris.
Det innebar att bland de fem framgångsrikaste stallen befann sig – precis som vid Cup-dagen – fyra norska:
”Malle” Smiths framgång gladde mig speciellt, eftersom den till största delen berodde på min ”deluppfödde” Glory Days (se bild nedan), som ett tag hotade den suveräne Bokan i St Leger.
Jag får väl också medge att jag gladdes åt av att se två bra hinderlopp. Med risk för att låta som en ”pudel” får jag väl säga, att fullmäktiges beslut på lördagen att bevara steeplechase-sporten gladde mig. Ingen brydde sig om min skepsis. Men nu är det upp till hindersorten att leverera, som det heter på modern svenska.
Till sist
Fraam-främjandet gratulerar Fraams dotter Caravelle till andra raka segern. Hon har tagit tid på sig; första framgången kom egentligen på Gärdet men sedan har det gått allt bättre. Tränare Sandra Brolin är en av dem som upptäckt att det är lättare att tjäna pengar på banan än i stallet.
Utan votering beslöt fullmäktige på lördagseftermiddagen att gå på hindersportens linje och låta anlägga hinderbanor på innerplan på Bro Park.
Förhoppningsvis innebär detta att fler nu satsar på hindersporten, vilket måste ses som en stor utmaning.
Vilken fråga verkar bli mest uppmärksammad vid fullmäktiges höstmöte på lördag?
Nej, det ser inte ut så på papperet utan hindersporten tycks bli det dominerande ämnet. På Amatörryttarklubbens hemsida hänvisar Hans Engblom till ett citat i 2002 års hinderutredning: ”Utan steeplechase faller mycket av hindersportens charm och lockelse”. Och i en annons vänder sig Jesko von Koenigsegg, tidigare ordförande i Skandinavisk Hindersport, för att det ska byggas invändiga häck- och steeplechasebanor på Bro Park.
Bakgrunden är att Svensk Galopps styrelse föreslår höstmötet att inte bygga invändiga banor på Bro Park, vilket skulle kosta 5 miljoner kr, utan att i stället rida enbart häcklöpningar utvändigt på gräsbanan. Därmed blir det inga steeplechaser.
Det har gjorts ytterligare utredningar om hindersporten efter 2002. Jag har varit ordförande i två av dem. Båda har föreslagit fortsatt satsning på hindersporten. I dessa har dock inte gjorts skillnad mellan löpningar över häckar och över fasta hinder. Flytten till Bro Park ställer saken i ett delvis nytt läge. Investeringsbehovet är stort och prioriteringar måste göras.
Det är bra att det blir fortsatt satsning på häcklöpningar men kan dessa och hindersporten – liksom Strömsholm – leva vidare utan steeplechaser?
Under perioden 2010-2014 har antalet steeplechaser uppgått till mellan 8 och 10, varav 1-2 på Strömsholm, resten på Täby Galopp.I dessa har det årligen startat 18-24 hästar, varav omkring en fjärdedel varit gästhästar från Danmark, Norge, Tyskland, Tjeckien, Polen och England.
I snitt har 6,5 hästar startat i loppen. Merparten har varit amatörtränade. Antalet proffs som satsat på steeplechasehästar har varit begränsat. Det handlar framför allt om Dennis Persson, utan vars stora engagemang nog denna del av sporten skulle haft svårt att överleva, därutöver Henrik Engblom, Bodil Blomqvist och Tony Oscarsson. Medan vi kan konstatera att det på häcksidan i år tillkommit namn som Jessica Long, Peter Jardby och Niels Petersen.
Jag själv anser att galoppsporten blir tunnare utan steeplechaser men en satsning i storleksklassen 5 miljoner kr känns svår att försvara för ett så begränsat antal hästar. För övrigt verkar 5 miljoner inte tilltaget i överkant, snarast tvärtom. Särskilt när man tar i beaktande vad en invändig hinderbana i Göteborg skulle ha kostat enligt en bedömning i 2011 års hinderutredning
Strömsholm då? Kan inte Svenskt Champion Hurdle uppvärderas med hjälp av en prissumma på förslagsvis 300 000 kr (idag 160 000 kr) och bli ett attraktivt dragplåster? Återstående 100 000 kr som delades ut i årets Grand National skulle kanske kunna satsas på en ny ”GN-löpning” – Grand Novice. Det skulle kanske locka fler att satsa på att hoppa in hästar.
Jag inser att jag nu försuttit min chans att bli hedersmedlem i Skandinavisk Hindersport men ibland förhindrar och dämpar verkligheten entusiasmen..
Det blev denna gång några rader på den engelska bloggen http://www.swedishhorseracing.wordpress.com.
I övrigt slutspurt på galopphistoriken.
Equos kolumn 